Vad är det som händer?

Jag lever med en hjärna som verkar envisas med att väcka tankar som går att likna med Eruptions på repeat, och jag blir fullständigt dum i hela huvudet! Jag önskar att jag efter dessa 2 månaderna va helt oberörd, att jag fortfarande inte undrade. Just nu känns det som att jag går och egentligen inte kommer någonstans. Det som händer runt omkring passerar i ultrarapid och mitten står jag kvar och vet inte vad jag ska göra....det är fortfarande där i centrum, det tar fortfarande min tid och jag saknar det. Jag vill inte att det ska sluta...jag vill inte att det ska försvinna...

Möööög!

Händerna nonchalant i fickorna, två spruckna läppar alldeles för nära en ensam och naken microfon....BOOM! Där var jag såld! Året 1997: Jag var 12 år och mina kompisar lysnade på spice girls. Jag förstod det aldrig...ett gäng tjejer som påminde om godiset i en påse M&M, torra nötter med något bajslikt i mitten, DOCK i glada färger...öööööh!

Nä, här fanns det bevisligen musik som fick mej att kunna identifiera mej själv för första gången. En udda människa i centum bland förfallna byggnader, mitt i kaoset men ändå med sån distans. Så kände jag mej då, fullständigt förvirrad, mitt uppe i massa kaos...ändå så förbannat ensam!

Jag hade nästan glömt hur MTV fick mej att sagla framför teven det året men jag minns fortfarande vilken frihet det var att sitta där och titta som förstenad och slippa känna mej ensam för en stund...Det var lycka!

Kanske är jag trots allt pappas flicka?! Jag kan inte vara lycklig utan musik och i smyg fullkomligt avgudar jag gitarrsolon...

Skriver detta till dej och tackar samtidigt för din totalt misslyckade inkoppling av timern som gav mej möjlighet att få uppleva alla de stunderna....det fick mej att känna total lycka i ensamheten. Jag älskar dej till månen och tillbaka!