Jag fick tidigt imorse frågan av en kollega om jag kunde komma på EN enda sak vi människor måste göra genom hela livet för att överleva.

Smått halv risig och inte speciellt road över frågan som jag misstänkte skulle va ett dåligt skämt, satt jag uppkrupen i kontorsstolen med kaffekoppen mellan händerna och svarade oengagerat vad jag tyckte var ett självklart svar, ANDAS!

När detta visade sig vara fel erkände jag mej lättat besegrad och förväntade mej en mindre idiotförklaring med tillhörande hånflin.

Istället säger han; "VAL! Vi måste göra val genom hela livet för att kunna överleva!"

Och naturligvis har han helt rätt. Allt vi gör påverkas av de val vi gör, medvetet eller omedvetet.

Detta svaret visade sig bli mer och mer uppenbart för varje timme som gick detta dygnet.

Ditt, mitt, vårt, deras val, osv..

Att göra ett aktivt val innebär för mej också ett ansvar. Först och främst gentemot dej själv men också med en tanke på de människor som kan tänkas påverkas av de val du gör. Att någon påverkas av dina val kan vi tycka är upp till var och en att välja. Men vi kan inte komma ifrån det faktum att den tjugan jag lägger varje torsdag i någon frivilligorganisations insamling någon gång leder till att någon (oavsätt var den hamnar) får nytta av den.

Vänd på det och säg att jag inte lagt den där. Hade alla som vanligtvis skänkt en slant valt att inte bidraga längre hade frivilligorganisationerna kunnat tacka för sig och lägga ner sin verksamhet. Jag kan bara tala för mej själv när jag säger att jag ofta inte tänker i så långa led.

Jag tror att vi måste acceptera och inse att våra val påverkar vår omgivning oavsätt vi gör det i all välmening eller inte, frågan som kvarstår är bara hur stor inverkan vi väljer att låta det ha i våra liv?!

Hur gör vi med de val vi önskar att vi aldrig behövde göra? Avstår vi ifrån att välja och lever vidare med de konsekvenser det innebär, med tankar på vad som kunde ha "blivit" om du gjort ett annat val?

Klarar vi av att tänka så eller resonerar vi som en del kanske väljer att göra... "i slutändan står jag mej själv närmast" och ser det resonemanget som ett rättfärdigande. Men är det verkligen så?!

Vem är jag utan det som finns mej nära, och vad är det som är nära utan mej?

Jag kan inte vara Emelie utan de val som skapat den jag är ...det är vad jag väljer att tro!

Vad är det som händer?

Jag lever med en hjärna som verkar envisas med att väcka tankar som går att likna med Eruptions på repeat, och jag blir fullständigt dum i hela huvudet! Jag önskar att jag efter dessa 2 månaderna va helt oberörd, att jag fortfarande inte undrade. Just nu känns det som att jag går och egentligen inte kommer någonstans. Det som händer runt omkring passerar i ultrarapid och mitten står jag kvar och vet inte vad jag ska göra....det är fortfarande där i centrum, det tar fortfarande min tid och jag saknar det. Jag vill inte att det ska sluta...jag vill inte att det ska försvinna...

Möööög!

Händerna nonchalant i fickorna, två spruckna läppar alldeles för nära en ensam och naken microfon....BOOM! Där var jag såld! Året 1997: Jag var 12 år och mina kompisar lysnade på spice girls. Jag förstod det aldrig...ett gäng tjejer som påminde om godiset i en påse M&M, torra nötter med något bajslikt i mitten, DOCK i glada färger...öööööh!

Nä, här fanns det bevisligen musik som fick mej att kunna identifiera mej själv för första gången. En udda människa i centum bland förfallna byggnader, mitt i kaoset men ändå med sån distans. Så kände jag mej då, fullständigt förvirrad, mitt uppe i massa kaos...ändå så förbannat ensam!

Jag hade nästan glömt hur MTV fick mej att sagla framför teven det året men jag minns fortfarande vilken frihet det var att sitta där och titta som förstenad och slippa känna mej ensam för en stund...Det var lycka!

Kanske är jag trots allt pappas flicka?! Jag kan inte vara lycklig utan musik och i smyg fullkomligt avgudar jag gitarrsolon...

Skriver detta till dej och tackar samtidigt för din totalt misslyckade inkoppling av timern som gav mej möjlighet att få uppleva alla de stunderna....det fick mej att känna total lycka i ensamheten. Jag älskar dej till månen och tillbaka!

Råkade somna i solen idag...låg och lyssnade på veckans pod´s från LMp3. Skönt men vilken ångest det gav.

Lika glad över att jag lyssnade lika mycket ångrara jag att jag gjorde det.

Det ena programmet fick mej att komma till insikt med att jag inte längre kan smita ifrån det faktum att jag måste förändra saker och ting för att inte falla i samma gropar igen.

Det i sig betyder tex att det blivit dags att kanske avsluta det som börjar ta för stor plats och förmycket av min tid, till att ta tag i oavslutade projekt som blivigt liggande m.m, m.m

Detta betyder för mej att jag måste vara stark och orka, vilket jag inte alls är sugen på att vara eller göra just nu.

Jag har nog lite blandade känslor över att semester börjar ta slut och verkligheten och hösten närma sig.

Jag har längtat lite efter att komma hem, men idag är jag inte så säker längre...

Höst betyder kamp för mej och har gjort i många år.

I slutet av oktober, början av november börjar min ångest krypa inuti mej.

Jag drömmer väldigt mycket då, vaknar och vet inte vad som är dröm och verklighet.

Jag har oftaen och samma återkommande mardröm.

Jag drömmer att jag faller i ett ändlöst svart hål, att jag faller i en evighet utan stop. Jag är så obefintligt liten i en gigantisk värld och dom känslorna är för mej äckligt överväldigande.

Denna drömmen och känslorna den väckte resulterade i min första panikångestattack, jag var 6 år då och har alltså återkommit i alla skov jag haft sen dess.

Problemen kommer när hösten kommer...

Jag vet inte vad det är som händer men när jag når detta tillståndet blir jag väldigt destruktiv. Jag kan ex. sova hela dygn i sträck. Har ofta skitigt och stökigt hemma. Jag slutar ofta höra av mej till min familj och vänner, konstiga matvanor, kan väldigt sällan kontrollera  intag av tex alkohol. När jag mår så finns överlag ingen "lagom-nivå"- den slutar excistera.

Samtidigt som min oro för detta tillståndet ska fånga mej igen, händer det faktiskt allt mer sällan!

I dagsläget händer det att jag har någon vecka om året där detta problem visar sig men oftast inte mer än så.

Förr kunde det pågå flera månader i steck och inte gå över innan nästa skov kom.

Jag vet att folk ibland kan tycka att jag är märklig, konstig osv. Jag tror även att det faktum att jag pratar ganska öppet skrämmer väldigt många. Detta är jag väl medveten om.

Det är min överlevnadsstrattegi, jag måste för att undvika större och längra skov.

Att konfrontera och tillåta sig själv känna det man känner har varit en viktig pusselbit till att slippa längre perioder av det depressiva tillstånd som jag tidigare försjunkit in i.

Idag är en bra dag <3

Här får man om inte annat, lite valuta för pengarna. Men kanske lite väl mycket action för en dag på stranden.
Märkte för någon timme sedan att det stod en märklig snubbe och smygfilmade mej under ett parasoll. Killen som hyr ut stolarna (som för övrigt är en god vän) såg vad som hände och fick fullständigt frispel. Filmsnubben fatta grejen och drog! Lite senare står samma snubbe och filmar och ser inte väktarna som då frågar vad han håller på med och cirkusen startar! Undanbad en anmälan om film och minneskort togs och förstördes. Men fy vad arg jag va, och är för den delen fortfarande! Tröstade dock lite när en av kvinnorna som såg sig själv på filmen tog sin sko och drog den i huvudet på mannen!
Jävla äckel!!!!

Min solstol är omringad. Av små små monster som skriker, kastar grus och försöker fånga småfåglar med en håv. Vaknade till av att någon står och tittar på mej, tittar upp och ser en liten blond sak räkna körsbären på min handduk. Verkar vara invasion av dom just idag...be awere!

Känner mej nästan helt euforisk...kom precis hem efter att ha gått vilse och irrat mej in i en, för mej, helt ny del av stan som jag aldrig sett innan.

Fast än att jag har varit här så många gånger har jag aldrig sett denna underbara platsen.

Föreställ dej att...

Du går in i något som påminner om en viadukt av vita gamla nötta betongväggar, som en tunnel som öppnar sig till en liten marknadsplats.

Några skitiga barn sitter på en trappa och leker med en katt. Två gamla gubbar sitter vid ett bort och spelar backgamon. På andra sidan gatan sitter en storvuxen vacker dam i färgstarka afrikanska kläder och en gul turban på huvudet och säljer frukt. Överallt gå folk och lyfter och väger, luktar och smakar, klämmer och känner på alla möjliga saker.

Jag önskar sååå att jag kunde fångat och visa detta ögonblicket alla. Det luktar gott, det luktar skinn, kryddor och tobak. Det känns nästan som att jag är i en helt annan del av världen.

Jag pratar lite med en äldre man som försöker sälja skinn av nått slag men avböjer och han frågar då istället vart jag kommer ifrån. Han berättar efter att jag svarat att han hört att det är kallt i sverige och att han aldrig har sett snö.

Jag säger att jag inte anser att han missat något och säger sedan glatt "på återseende" till mannen och traskar vidare, köper en aprikos av den stora kvinnan och går upp mot huvudgatan.

Där börjar några afrikanska män och kvinnor helt sonika ställa sig och trumma och dansa tillsammans och allt runt om stannar nästan upp, alla blir glada och verkar gunga med, all stress och oro försvinner.

Jag ska minnas denna dagen och minnas allt jag kände just då. För just i detta ögonblicket kände jag mej så oerhört lycklig....

Din tystnad säger så mycket mer än dina ord!
Din svaghet är nästan så söt att den får mej att skratta åt din rädsla.
Att mina ord kan få dej att tiga är nästan komisk och ändå blir jag förbannad över att du inte va starkare än så!

Jag trodde på dej men du gjorde mej besviken...