Råkade somna i solen idag...låg och lyssnade på veckans pod´s från LMp3. Skönt men vilken ångest det gav.

Lika glad över att jag lyssnade lika mycket ångrara jag att jag gjorde det.

Det ena programmet fick mej att komma till insikt med att jag inte längre kan smita ifrån det faktum att jag måste förändra saker och ting för att inte falla i samma gropar igen.

Det i sig betyder tex att det blivit dags att kanske avsluta det som börjar ta för stor plats och förmycket av min tid, till att ta tag i oavslutade projekt som blivigt liggande m.m, m.m

Detta betyder för mej att jag måste vara stark och orka, vilket jag inte alls är sugen på att vara eller göra just nu.

Jag har nog lite blandade känslor över att semester börjar ta slut och verkligheten och hösten närma sig.

Jag har längtat lite efter att komma hem, men idag är jag inte så säker längre...

Höst betyder kamp för mej och har gjort i många år.

I slutet av oktober, början av november börjar min ångest krypa inuti mej.

Jag drömmer väldigt mycket då, vaknar och vet inte vad som är dröm och verklighet.

Jag har oftaen och samma återkommande mardröm.

Jag drömmer att jag faller i ett ändlöst svart hål, att jag faller i en evighet utan stop. Jag är så obefintligt liten i en gigantisk värld och dom känslorna är för mej äckligt överväldigande.

Denna drömmen och känslorna den väckte resulterade i min första panikångestattack, jag var 6 år då och har alltså återkommit i alla skov jag haft sen dess.

Problemen kommer när hösten kommer...

Jag vet inte vad det är som händer men när jag når detta tillståndet blir jag väldigt destruktiv. Jag kan ex. sova hela dygn i sträck. Har ofta skitigt och stökigt hemma. Jag slutar ofta höra av mej till min familj och vänner, konstiga matvanor, kan väldigt sällan kontrollera  intag av tex alkohol. När jag mår så finns överlag ingen "lagom-nivå"- den slutar excistera.

Samtidigt som min oro för detta tillståndet ska fånga mej igen, händer det faktiskt allt mer sällan!

I dagsläget händer det att jag har någon vecka om året där detta problem visar sig men oftast inte mer än så.

Förr kunde det pågå flera månader i steck och inte gå över innan nästa skov kom.

Jag vet att folk ibland kan tycka att jag är märklig, konstig osv. Jag tror även att det faktum att jag pratar ganska öppet skrämmer väldigt många. Detta är jag väl medveten om.

Det är min överlevnadsstrattegi, jag måste för att undvika större och längra skov.

Att konfrontera och tillåta sig själv känna det man känner har varit en viktig pusselbit till att slippa längre perioder av det depressiva tillstånd som jag tidigare försjunkit in i.

Idag är en bra dag <3