Vilken tycker ni? Vit och rolig eller svart och stilren? Åsikter välkomnas :)

Gissar att några ungar här i huset har något speciellt på önskelistan eftersom det ligger en kladdkaka med mitt namn på i kylen, underbaringar! Biopremiär och hemma mys oldschoolstyle med snuten i Hollywood står på agendan ikväll så ingen tid för kontorshäng och bloggande...meeeen, det känns helt ok ändå ;) Laaaater!!!

En del av er som läst mitt första inlägg om min mamma har hört av er med frågor och funderingar. Jag kommer inte svara på allt men jag ska göra mitt bästa för att svara så gott jag kan och få med så mycket svar över era frågor jag bara kan..

Fråga: Skriver du inte mer efter detta, eller har du bara inte tagit med allt?

Svar: Jag slutar faktiskt hela berättelsen såhär, eftersom det helt enkelt var så då att jag skrev i någorlunda realtid. Det fanns inte mer att berätta just då som jag hade hunnit bearbetat klart inom mej och var redo att skriva om.

Fråga: Finns det någon fortsättning på din berättelse?

Svar: Det finns såklart fortsättning på vad som hände den kommande tiden fram till den dag vi skilldes åt men det är inget jag skrivit om....än! Det är nog något min nära omgivning efterlyser mer än vad jag gör. Det är inget jag är främmande för men och andra sidan är det en helt annan sak att skriva i det du har runt dej just då och där.

Vi får se! :)

Fråga: Han/ fick din mamma få möjlighet att ta del av det du skrivit?

Svar: Ja min mamma han läsa detta. Hon orkade inte läsa när jag lämnade över det till henne. Jag tror att hon tyckte det hade blivit för överväldigande att känslomässigt ta in och ta emot all den sorg och kärlek. Men jag vet att hon vid något tillfälle läst det eftersom hon skrivit tillbaka till mej på baksidan av ett av papperna som jag tyvärr inte hittade förrän några veckor efter det att hon somnat in.

Jag vill inte påstå att jag gjort såmycket mer för att bearbeta och ta mej igenom allt detta, inte som jag inte redan nämnt. Jag hade turen att träffa på en underbar psykolog som guidat mej och med egen erfarenhet kunnat vägleda till viss del när jag behövt.

Jag och mamma hade ju som jag skrivit tidigare en väldigt rak, öppen och ärlig relation i detta. Vi pratade redan från dag 1 om ALLT, hur svårt det än var att behöva ställa frågor som vi visste skulle framkalla tårar och smärta hos den andra.

Vår familj har hjälpts åt och tagit tillvara på alla tillfällen vi fått tillsammans.

Och såklart den enorma skara vänner vi haft turen att lära känna längs vägen..

Sista bilden på oss, Barcelona  2012.04.05   

Godmorgon! Upp och hoppa nu....ny dag nya äventyr   

Går och lägger mej med en känsla som jag tror att bara ett barn kan ha efter julafton.

Bloggen känns som en nyfunnen vänskap och jag tror att vi tillsammans ska kunna få det att fungera (jag gissar att jag har en familj som säkert tycker det är sådär spännande att läsa om mina bekymmer på FB bland grannens semesteruppdatering och bästa vännens bilder på nya MC´n).

Kvällen avrundas till slut med möjligheten att få lite efterlängtad kvalitetstid med underbara Camilla, bubblig cava och god middag. Prat om allt mellan himmel och hav- Om tider att se fram emot, nya äventyr och resor på våra önskelistor.

Detta kallar jag vardagslyx på bästa sätt och en dag jag längtat länge efter. Tack alla!

Vill också passa på att tacka alla som läst och hört av sig i avseende av mitt förra inlägg.

Förhoppningsvis kan jag låna ut en hand åt någon som går ensam på samma väg och inte orkar ta sig fram.

Natti Natti

Sedan min mamma gick bort för snart ganska exakt ett år sedan sa min psykolog till mej att börja skriva, min läkare och mina lärare sa samma sak. Men det fanns ingen tid, ingen ork och ingen motivation.

Resultatet blev en hemtenta jag klarade, för att jag skalade av all fakta och forskningar och istället skrev MIN nakna sanning om en livssituation jag inte önskar någon ska behöva genomlida.

Jag kommer att dela med mej av större delar av vad jag skrev i den tentan som jag valde att skriva i en dagboksform.

Mars 2012:

För 6 månader sedan fick min mamma diagnosen cancer. Som en blixt från klar himmel slog detta ner i våra liv och krossade vår tillvaro. Dommen löd: ”obotlig, och kan komma att döda allt ifrån 3 veckor till 3 år”. Det är det enda jag minns och det enda jag hörde. Jag vet att jag tänkte...”mamma ska dö, mamma som aldrig varit sjuk, hon ska dö!?” För mej var detta fullständigt overkligt att ta till mej. Min friska och sunda, renlevnads mamma som älskar sol och bergsvandring. Vi som precis kommit hem från en underbar semester för mindre än en vecka sedan. Hon ska inte dö, hon sitter ju här framför mej och ser ut precis som vanligt förutom sin vita sjukhusskjorta. Det kan inte stämma, något har blivigt fel...mamma ska ingenstans, hon börjar jobba igen på måndag och ska på visning tillsammans med pappa på onsdag för att titta på den nya lägenheten. Hon fyller ju 50 år till våren och då ska hon ju få sin drömsemester av oss i familjen. Jag lämnade mina föräldrar och min bror och gick ut för att få luft. Jag höll på att kvävas av alla lögner jag tvingades att ta emot om min mamma. När jag gick igenom entre hallen för att komma tillbaka till avdelningen ser jag en kille i min egen ålder i någon form av ställning som höll honom uppe i stående possition.  Jag iaktog honom en stund och insåg ganska snabbt att han var förlamad i hela kroppen. Tankarna exploderade i mitt huvud. Varför mamma och inte han? Vad har han kvar att leva för? Han är bara en grönsak och min mamma är...ja...allt annat än det där, hon har ju hela livet kvar att leva. Han kan väl få dö istället för henne. Jag kom på mej själv med att det absolut inte är likt mej att tänka så, att tänka så illa om andra människor, utsatta människor. Och andra sidan har ju min mamma fått cancer...cancer! Hon har för fan fått cancer! Får man tänka så då? Ger det mej rätt att bedömma vem som ska dö istället för att min mamma? Söta älskade fina mamma, jag älskar henne till månen och tillbaka. Kommer hon att gå miste om första barnbarnet, kommer hon finnas när jag gifter mej, hon som alltid älskat mej när jag behövt det som mest vem ska göra det nu? Jag märker att det börjar bli sant, att mamma har fått cancer. Inte att hon är sjuk men att hon har fått cancer. När jag kommer in på rummet igen ser jag hur sjuk mamma är, som om hon genomgått en förvandling medan jag var ute. Jag ser att hon är rädd och ledsen. Jag vill bara krama om henne skrika och gråta i hennes famn som ett litet barn, jag behöver ju henne. Men just nu behöver hon mej, vad ska jag göra, vad kan jag göra? Jag bestämmer mej nästan direkt. Jag ska vara stark för oss båda när hon är svag, lyssna när hon vill prata och finnas när hon behöver. Mitt liv...våra liv ska ta mig f*n inte få lov att bli cancer, mamma ska inte bli cancer.

I 6 veckor stannade mamma kvar på sjukhuset och genomgick 3 stora operationer med tillhörande komplikationer alla gångerna. Jag var hos henne varje kväll, alla dagar i veckan. Såg hur hon sakta tynade bort. Hon kunde inte äta, inte gå på toaletten, inte ta sig upp ur sängen på egen hand. Hon var påväg att försvinna. Jag minns att jag inför varje kväll funderade på nya sätta att locka i henne lite sötsaker, vad jag skulle säga för att få henne att skratta och hur jag skulle vara för att hon skulle må bra. Det fungerade aldrig...hon var envis som en get! En kväll ca 3-4 veckor efter beskedet kände jag ingen lust alls att åka upp till mamma som jag visste låg och väntade på att jag skulle komma upp. Jag var trött, ledsen och hade precis avslutat ett långt telefonsamtal med min psykolog och kände mej helt slut. Jag ville ju inte ”svika” mamma, men jag orkade inte. Jag slängde på mig mjukiskläderna, sket fullständigt i hur söndergråtna och trötta ögon jag hade, om jag borstat tänderna och avklarat mina kvällsbestyr, jag skulle bädda ner mej med en skål med godis i soffan och bara få vara ifred. Det dåliga samvetet över att ha övergett mamma gnagde hela tiden i bakhuvudet och jag kunde inte komma till ro. Jag högg tag i jackan och ryckte ner bilnyckeln från kroken satte mej i bilen och körde upp till mamma. Älskade mamma, jag saknade henne så mycket. Våra skratt, tissel tassel och hela vår underbara relation. Jag köpte en stor påse godis och ett gäng med tidningar på pressbyrån innan jag tog hissen upp till mamma..haha, jag minns att jag nästan småsprang hela vägen till sal 5. Första sängen på vänster sida...mamma, min mamma, kan du inte vara med i vardagen för jag ta vardagen till dig. Jag hoppade rakt ner i sängen och slängde mej runt halsen på henne. Hon skrek av smärta när jag nuddade såren över magen. Jag krängde av jackan och drog av mej skorna, la mej skarföttes med mamma, slängde över en tidning, la upp godiset på täcket och började bläddra. Jag vet att mamma blev glad, jag kände det i hela hjärtat. Vi sa inget. Vi bläddrade i våra tidningar och plockade i godiset. Vi låg där hela kvällen. När jag skulle gå ringde mammas telefon och hon berättade glatt för andra sidan luren hur mysigt vi haft det. Jag grät i bilen hela vägen hem.

2 veckor efter att mamma fått komma hem påbörjade hon sina cellgiftsbehandlingar. Läkarna ansåg att denna behandling kunde förhindra eventuella spridningar till andra organ och kanske i bästa fall öka livslängden något. Så när frågan kom om denna behandling var av intresse kom svaret snabbt och självklart från min mamma. Jag visste att hon inte ville dö, jag visste att hon inte var redo och jag blev väldigt glad över hennes beslut.

Varrannan torsadag infann mamma sig nu på onkologens dagvårdsavdelning för injeceringar av dessa gifter. Min psykolog hade hjälpt mej att förbereda mej på vad som skulle komma att hända. Hur behandlingarna skulle påverka min henne. Att jag iprincip bara skulle kunna stå och se på denna fruktansvärda berg och dalbana styra över hennes liv. Hon blev sämre och sämre och jag var förberedd. Hon slutade äta och klarade inte av beröringar, jag var förberedd. Hon var trött och ledsen och jag var förberedd. Efter 2 behandlingar fick mamma söka hjälp igen pga akut näringsbrist. Hon fick näring och åkte hem igen. Detta fortsatte vid de 2 följande behandlingarna. Efter ”uppvätskningen” mådde mamma alltid bättre. Men hon blev alltid sämre igen...snabbare efter varje gång. Hon blev inlaggd igen. Nya läkare, nya mediciner nya regler osv. Denna gången hittade man en väldigt farlig bakterie i tarmarna som antagligen var anledningen till att alla bivekningar bler 100 ggr värre. Mamma blev isolerad och åter igen besökte jag henne varje kväll och kröp ner hos mamma, nu dock i gul overall. Man avbröt cellgiftsbehandlingen och mamma han med en isolering till innan det var dags för röntgen och utvärdering av giftbehandlingen. Veckan innan utvärderingen berättade mamma för mej att hon inte orkade mer, mitt hjärta brast. Jag såg hur hon led och kunde inte för mitt liv ens tänka tanken att hon skulle behöva fortsätta med denna plågan för min skull, jag skulle inte klara av att ha det på mitt samvete. Jag klarade inte av att se min mamma så.

Jag minns att jag grät när vi låg och vilade middag i sovrummet. Det flög som en groda ur munnen på mej, jag vet inte riktigt hur det gick till men jag puttade till mamma som hade somnat till och sa ”om det är såhär det ska vara så vil jag inte att du fortsätter med cellgifterna”. Bara sådär...rakt upp och ner. Mamma började gråta och jag höll om henne. Jag vet att hon blev glad och att tyngder liksom lyfts från hennes axlar. Jag visste redan att mamma tänkte detsamma, hon svarade inte. Hon berättade någon dag senare att hon ville vänta på utvärderingen innan hon fattade ett beslut. Var det negativt ville inte hon heller fortsätta, var det positivt ville hon fundera på det.

Jag hade bokad tid för ett möte med min psykolog när mamma åkte upp för att få sin utvärdering. Pappa var med henne och lovade att höra av sig så fort de fick reda på något. Både jag och Bo, min psykolog satt som på nålar. Det var den värsta session jag haft, vi satt nästan bara och stirrade på telefonen och väntade på min dom, på hur vi skulle lägga upp inriktningen på samtalen framöver. Skulle jag förberedas ytterliggare eller kunde jag få slappna av med min familj ett tag och få ha det lite bra. Inget besked kom under vårt möte och jag satte mej i bilen för att åka till skolan. Ångesten och oron rev i bröstet, ”Vafan ringer dom inte för, ett j*vla meddelande kan de väl i alla fall skicka iväg”?!

Jag åkte aldrig till skolan...

Jag åkte hem till mina föräldrar och grät...

Jag och mamma har under hela denna tiden pratat väldigt mycket om våra tankar och funderingar, framför allt har vi varit ärliga och raka. Du vill aldrig behöva fråga din mamma om hon är rädd för att dö vid 49-års ålder, om hon tror på ett liv efter döden, om hon vill kremeras eller inte, ha en gravsten eller spridas med viden, listan kan göras oändlig. Dessa frågor stälde jag till henne för det var frågor jag funderade på. Jag berättade för mamma att jag var rädd för att hon skulle gå miste om så mycket jag vet att jag kommer vilja dela med henne i framtiden. Kontentan av detta är att min mamma nu vet hur hon ska väcka min uppmärksamhet om hon ”går igen/spökar” och namngett mitt förstfödda barn. Allt detta är jag så oerhört glad över att veta och få reda på. Jag vill inte förlora henne och fortfarande ha en massa obesvarade frågor över mej, jag vill inte ångra något eller undra över om något kunde varit anorlunda.

Detta är min sanning om vad sorg har för plats i mitt liv och vad denna förlust kommer bidraga med.

                                                ----------------------------------------------------------

Vilken start att börja blogga med va?!

Men detta är vad som präglat mit liv det senaste året hand i hand med det "vanliga" livet som inte alltid tar hänsyn till den värld som precis rasat samman.

Livet efter denna tid har präglats av skov. Skov av både positiva och negativa perioder skratt och tårar.

Manodepressiva depresioner vill man kalla det och för min del spelar det ingen roll vad det kallas.

Jag vill dela med mej med förhoppning om att kunna hjälpa andra i liknande situationer, något jag saknade under denna tiden.

Slutligen vill jag tillägga att denna händelse naturligtvis kommer att genomsyra kommande inlägg och påvärka i många tankar och tycken men inte ha något huvudsyfte med detta bloggandet.