Jag fick tidigt imorse frågan av en kollega om jag kunde komma på EN enda sak vi människor måste göra genom hela livet för att överleva.

Smått halv risig och inte speciellt road över frågan som jag misstänkte skulle va ett dåligt skämt, satt jag uppkrupen i kontorsstolen med kaffekoppen mellan händerna och svarade oengagerat vad jag tyckte var ett självklart svar, ANDAS!

När detta visade sig vara fel erkände jag mej lättat besegrad och förväntade mej en mindre idiotförklaring med tillhörande hånflin.

Istället säger han; "VAL! Vi måste göra val genom hela livet för att kunna överleva!"

Och naturligvis har han helt rätt. Allt vi gör påverkas av de val vi gör, medvetet eller omedvetet.

Detta svaret visade sig bli mer och mer uppenbart för varje timme som gick detta dygnet.

Ditt, mitt, vårt, deras val, osv..

Att göra ett aktivt val innebär för mej också ett ansvar. Först och främst gentemot dej själv men också med en tanke på de människor som kan tänkas påverkas av de val du gör. Att någon påverkas av dina val kan vi tycka är upp till var och en att välja. Men vi kan inte komma ifrån det faktum att den tjugan jag lägger varje torsdag i någon frivilligorganisations insamling någon gång leder till att någon (oavsätt var den hamnar) får nytta av den.

Vänd på det och säg att jag inte lagt den där. Hade alla som vanligtvis skänkt en slant valt att inte bidraga längre hade frivilligorganisationerna kunnat tacka för sig och lägga ner sin verksamhet. Jag kan bara tala för mej själv när jag säger att jag ofta inte tänker i så långa led.

Jag tror att vi måste acceptera och inse att våra val påverkar vår omgivning oavsätt vi gör det i all välmening eller inte, frågan som kvarstår är bara hur stor inverkan vi väljer att låta det ha i våra liv?!

Hur gör vi med de val vi önskar att vi aldrig behövde göra? Avstår vi ifrån att välja och lever vidare med de konsekvenser det innebär, med tankar på vad som kunde ha "blivit" om du gjort ett annat val?

Klarar vi av att tänka så eller resonerar vi som en del kanske väljer att göra... "i slutändan står jag mej själv närmast" och ser det resonemanget som ett rättfärdigande. Men är det verkligen så?!

Vem är jag utan det som finns mej nära, och vad är det som är nära utan mej?

Jag kan inte vara Emelie utan de val som skapat den jag är ...det är vad jag väljer att tro!