Råkade somna i solen idag...låg och lyssnade på veckans pod´s från LMp3. Skönt men vilken ångest det gav.

Lika glad över att jag lyssnade lika mycket ångrara jag att jag gjorde det.

Det ena programmet fick mej att komma till insikt med att jag inte längre kan smita ifrån det faktum att jag måste förändra saker och ting för att inte falla i samma gropar igen.

Det i sig betyder tex att det blivit dags att kanske avsluta det som börjar ta för stor plats och förmycket av min tid, till att ta tag i oavslutade projekt som blivigt liggande m.m, m.m

Detta betyder för mej att jag måste vara stark och orka, vilket jag inte alls är sugen på att vara eller göra just nu.

Jag har nog lite blandade känslor över att semester börjar ta slut och verkligheten och hösten närma sig.

Jag har längtat lite efter att komma hem, men idag är jag inte så säker längre...

Höst betyder kamp för mej och har gjort i många år.

I slutet av oktober, början av november börjar min ångest krypa inuti mej.

Jag drömmer väldigt mycket då, vaknar och vet inte vad som är dröm och verklighet.

Jag har oftaen och samma återkommande mardröm.

Jag drömmer att jag faller i ett ändlöst svart hål, att jag faller i en evighet utan stop. Jag är så obefintligt liten i en gigantisk värld och dom känslorna är för mej äckligt överväldigande.

Denna drömmen och känslorna den väckte resulterade i min första panikångestattack, jag var 6 år då och har alltså återkommit i alla skov jag haft sen dess.

Problemen kommer när hösten kommer...

Jag vet inte vad det är som händer men när jag når detta tillståndet blir jag väldigt destruktiv. Jag kan ex. sova hela dygn i sträck. Har ofta skitigt och stökigt hemma. Jag slutar ofta höra av mej till min familj och vänner, konstiga matvanor, kan väldigt sällan kontrollera  intag av tex alkohol. När jag mår så finns överlag ingen "lagom-nivå"- den slutar excistera.

Samtidigt som min oro för detta tillståndet ska fånga mej igen, händer det faktiskt allt mer sällan!

I dagsläget händer det att jag har någon vecka om året där detta problem visar sig men oftast inte mer än så.

Förr kunde det pågå flera månader i steck och inte gå över innan nästa skov kom.

Jag vet att folk ibland kan tycka att jag är märklig, konstig osv. Jag tror även att det faktum att jag pratar ganska öppet skrämmer väldigt många. Detta är jag väl medveten om.

Det är min överlevnadsstrattegi, jag måste för att undvika större och längra skov.

Att konfrontera och tillåta sig själv känna det man känner har varit en viktig pusselbit till att slippa längre perioder av det depressiva tillstånd som jag tidigare försjunkit in i.

Idag är en bra dag <3

Här får man om inte annat, lite valuta för pengarna. Men kanske lite väl mycket action för en dag på stranden.
Märkte för någon timme sedan att det stod en märklig snubbe och smygfilmade mej under ett parasoll. Killen som hyr ut stolarna (som för övrigt är en god vän) såg vad som hände och fick fullständigt frispel. Filmsnubben fatta grejen och drog! Lite senare står samma snubbe och filmar och ser inte väktarna som då frågar vad han håller på med och cirkusen startar! Undanbad en anmälan om film och minneskort togs och förstördes. Men fy vad arg jag va, och är för den delen fortfarande! Tröstade dock lite när en av kvinnorna som såg sig själv på filmen tog sin sko och drog den i huvudet på mannen!
Jävla äckel!!!!

Min solstol är omringad. Av små små monster som skriker, kastar grus och försöker fånga småfåglar med en håv. Vaknade till av att någon står och tittar på mej, tittar upp och ser en liten blond sak räkna körsbären på min handduk. Verkar vara invasion av dom just idag...be awere!

Känner mej nästan helt euforisk...kom precis hem efter att ha gått vilse och irrat mej in i en, för mej, helt ny del av stan som jag aldrig sett innan.

Fast än att jag har varit här så många gånger har jag aldrig sett denna underbara platsen.

Föreställ dej att...

Du går in i något som påminner om en viadukt av vita gamla nötta betongväggar, som en tunnel som öppnar sig till en liten marknadsplats.

Några skitiga barn sitter på en trappa och leker med en katt. Två gamla gubbar sitter vid ett bort och spelar backgamon. På andra sidan gatan sitter en storvuxen vacker dam i färgstarka afrikanska kläder och en gul turban på huvudet och säljer frukt. Överallt gå folk och lyfter och väger, luktar och smakar, klämmer och känner på alla möjliga saker.

Jag önskar sååå att jag kunde fångat och visa detta ögonblicket alla. Det luktar gott, det luktar skinn, kryddor och tobak. Det känns nästan som att jag är i en helt annan del av världen.

Jag pratar lite med en äldre man som försöker sälja skinn av nått slag men avböjer och han frågar då istället vart jag kommer ifrån. Han berättar efter att jag svarat att han hört att det är kallt i sverige och att han aldrig har sett snö.

Jag säger att jag inte anser att han missat något och säger sedan glatt "på återseende" till mannen och traskar vidare, köper en aprikos av den stora kvinnan och går upp mot huvudgatan.

Där börjar några afrikanska män och kvinnor helt sonika ställa sig och trumma och dansa tillsammans och allt runt om stannar nästan upp, alla blir glada och verkar gunga med, all stress och oro försvinner.

Jag ska minnas denna dagen och minnas allt jag kände just då. För just i detta ögonblicket kände jag mej så oerhört lycklig....

Din tystnad säger så mycket mer än dina ord!
Din svaghet är nästan så söt att den får mej att skratta åt din rädsla.
Att mina ord kan få dej att tiga är nästan komisk och ändå blir jag förbannad över att du inte va starkare än så!

Jag trodde på dej men du gjorde mej besviken...