En del av er som läst mitt första inlägg om min mamma har hört av er med frågor och funderingar. Jag kommer inte svara på allt men jag ska göra mitt bästa för att svara så gott jag kan och få med så mycket svar över era frågor jag bara kan..

Fråga: Skriver du inte mer efter detta, eller har du bara inte tagit med allt?

Svar: Jag slutar faktiskt hela berättelsen såhär, eftersom det helt enkelt var så då att jag skrev i någorlunda realtid. Det fanns inte mer att berätta just då som jag hade hunnit bearbetat klart inom mej och var redo att skriva om.

Fråga: Finns det någon fortsättning på din berättelse?

Svar: Det finns såklart fortsättning på vad som hände den kommande tiden fram till den dag vi skilldes åt men det är inget jag skrivit om....än! Det är nog något min nära omgivning efterlyser mer än vad jag gör. Det är inget jag är främmande för men och andra sidan är det en helt annan sak att skriva i det du har runt dej just då och där.

Vi får se! :)

Fråga: Han/ fick din mamma få möjlighet att ta del av det du skrivit?

Svar: Ja min mamma han läsa detta. Hon orkade inte läsa när jag lämnade över det till henne. Jag tror att hon tyckte det hade blivit för överväldigande att känslomässigt ta in och ta emot all den sorg och kärlek. Men jag vet att hon vid något tillfälle läst det eftersom hon skrivit tillbaka till mej på baksidan av ett av papperna som jag tyvärr inte hittade förrän några veckor efter det att hon somnat in.

Jag vill inte påstå att jag gjort såmycket mer för att bearbeta och ta mej igenom allt detta, inte som jag inte redan nämnt. Jag hade turen att träffa på en underbar psykolog som guidat mej och med egen erfarenhet kunnat vägleda till viss del när jag behövt.

Jag och mamma hade ju som jag skrivit tidigare en väldigt rak, öppen och ärlig relation i detta. Vi pratade redan från dag 1 om ALLT, hur svårt det än var att behöva ställa frågor som vi visste skulle framkalla tårar och smärta hos den andra.

Vår familj har hjälpts åt och tagit tillvara på alla tillfällen vi fått tillsammans.

Och såklart den enorma skara vänner vi haft turen att lära känna längs vägen..

Sista bilden på oss, Barcelona  2012.04.05   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick tidigt imorse frågan av en kollega om jag kunde komma på EN enda sak vi människor måste göra genom hela livet för att överleva. Smått halv risig och inte speciellt road över frågan som jag misstänkte skulle va ett dåligt skämt, satt jag up...

Vad är det som händer? Jag lever med en hjärna som verkar envisas med att väcka tankar som går att likna med Eruptions på repeat, och jag blir fullständigt dum i hela huvudet! Jag önskar att jag efter dessa 2 månaderna va helt oberörd, att jag fort...

  Händerna nonchalant i fickorna, två spruckna läppar alldeles för nära en ensam och naken microfon....BOOM! Där var jag såld! Året 1997: Jag var 12 år och mina kompisar lysnade på spice girls. Jag förstod det aldrig...ett gäng tjejer som påminde o...

Råkade somna i solen idag...låg och lyssnade på veckans pod´s från LMp3. Skönt men vilken ångest det gav. Lika glad över att jag lyssnade lika mycket ångrara jag att jag gjorde det. Det ena programmet fick mej att komma till insikt med att jag in...

Här får man om inte annat, lite valuta för pengarna. Men kanske lite väl mycket action för en dag på stranden. Märkte för någon timme sedan att det stod en märklig snubbe och smygfilmade mej under ett parasoll. Killen som hyr ut stolarna (som för öv...